"Förslaget pĂ„ hur mĂ„let för de offentliga finanserna ska förĂ€ndras Ă€r alltför rĂ€ddhĂ„gset. Sverige har ett enormt behov av investeringar â och politikerna har fastnat i gamla tankebanor.
Under det senaste Äret har det förts en intensiv offentlig debatt om att slopa överskottsmÄlet för de offentliga finanserna för att staten ska kunna lÄna till mer investeringar och underhÄll. Samtidigt har frÄgan utretts av en parlamentarisk kommitté. Den har Ànnu inte publicerat sitt betÀnkande men redovisade hÀromdagen i förtid sina slutsatser.
Dagens överskottsmÄl innebÀr att den offentliga sektorn ska ha ett överskott i sitt finansiella sparande, skillnaden mellan intÀkter och utgifter, pÄ 1/3 procent av bnp över en konjunkturcykel. Dessutom finns ett skuldankare, ett implicit mÄl för den offentliga sektorns skuld, pÄ 35 procent av bnp. Kommittén föreslÄr att överskottsmÄlet frÄn och med 2027 ersÀtts av ett balansmÄl, alltsÄ att intÀkter och utgifter ska gÄ jÀmnt upp, samtidigt som skuldankaret förblir oförÀndrat. Det frigör runt 25 miljarder kronor per Är till högre investeringar.
Kommitténs förslag kan lösa ett potentiellt problem i dagens ramverk: att överskottsmÄl och skuldankare kanske inte Àr förenliga med varandra. Mina berÀkningar för LÄngtidsutredningen tyder pÄ att ett finansiellt sparande enligt överskottsmÄlet pÄ sikt leder till en skuld under 30 procent av BNP. (I slutet av 2024 vÀntas skulden vara 33 procent av BNP.) Med ett balansmÄl hamnar den lÄngsiktiga skuldkvoten troligen bara lite över ankarets 35 procent.
En brist i förslaget Ă€r att det saknas garantier för att det ökade budgetutrymmet verkligen anvĂ€nds till samhĂ€llsekonomiskt lönsamma ökningar av utgifterna för investeringar och underhĂ„ll. Det krĂ€vs ett tydligt politiskt Ă„tagande om detta â och kontrollmekanismer, till exempel övervakning av Finanspolitiska rĂ„det, för att intentionerna ska följas.
Men det allvarligaste Àr att ett balansmÄl ger otillrÀckligt utrymme för de stora satsningar som behövs: pÄ klimatomstÀllning och energisystem, transportinfrastruktur, kommunala VA-system, kriminalvÄrdsanstalter, försvarsmateriel och civilförsvar. Vi kan förstÄs inte vara helt sÀkra pÄ att det Àr just under de nÀrmaste Ären som investeringsbehoven kommer att vara extra stora, men jag har under fem decennier som nationalekonom aldrig upplevt starkare skÀl för höga offentliga investeringar.
Min slutsats Ă€r att ett balansmĂ„l Ă€r alltför rĂ€ddhĂ„gset. Jag â liksom LĂ„ngtidsutredningen â har i stĂ€llet förordat ett underskottsmĂ„l pĂ„ 0,5 procent av BNP. Med ett permanent sĂ„dant mĂ„l kan skulden enligt min analys pĂ„ sikt antas stiga till cirka 50 procent av BNP.
ĂvervĂ€ganden om den offentliga skuldsĂ€ttningen bör beakta tvĂ„ huvudfaktorer. För det första mĂ„ste det finnas tillrĂ€ckliga sĂ€kerhetsmarginaler ifall det uppstĂ„r en djup ekonomisk kris med hastiga skuldökningar. Kalkyler med rimliga antaganden tyder pĂ„ att risken för att i ett sĂ„dant lĂ€ge hamna i en ohĂ„llbar situation, om vi normalt har en skuldkvot pĂ„ 50 procent, Ă€r liten. Det vore fortfarande en lĂ„g skuldsĂ€ttning som de flesta lĂ€nder skulle avundas oss.
För det andra bör skuldsÀttningen inte vara sÄ hög att det under normala omstÀndigheter lÀggs en stor finansiell börda pÄ framtida generationer. BerÀkningar visar att Àven den risken Àr mycket liten med ett underskottsmÄl pÄ 0,5 procent av bnp.
Eftersom den parlamentariska kommittén Ànnu inte publicerat sitt betÀnkande gÄr det inte att veta vilka analyser som ligger till grund för dess stÀllningstagande. Men gissningsvis Àr de inte sÀrskilt avancerade. Politikers vanligaste argument mot ett underskottsmÄl Àr det amatörpsykologiska att det dÄ passeras ett kritstreck dÀr man ger sig ut pÄ ett sluttande plan dÀr underskotten successivt kommer att öka. Mig veterligen finns inget forskningsstöd för det.
Jag ser tvĂ„ möjliga framtida scenarier. Det ena Ă€r att ett balansmĂ„l förhindrar önskvĂ€rda investeringar. Det andra â och mer troliga scenariot â Ă€r att regering och riksdag formellt stĂ„r fast vid ett sĂ„dant mĂ„l men i praktiken rundar det genom lĂ„nefinansiering av vissa investeringar som lĂ€ggs utanför den ordinarie budgeten. Det skulle inte vara transparent. Det vore riskabelt dĂ€rför att om den vĂ€gen betrĂ€ds, sĂ„ finns ingen naturlig grĂ€ns för hur lĂ„ngt man kan gĂ„ (ocksĂ„ ett amatörpsykologiskt argument men nog ett starkare sĂ„dant). Det skulle ocksĂ„ innebĂ€ra att en del investeringar fĂ„r en grĂ€ddfil dĂ€r de inte lĂ€ngre prövas mot andra pĂ„ ett rĂ€ttvisande sĂ€tt.
Avslutningsvis ett par reflektioner om det svenska politiska beslutsfattandet: Lite karikerat fastnar det lÀtt i tvÄ ytterligheter. Den ena Àr tvÀra kast frÄn en dag till en annan: frÄn extrem öppenhet för flyktinginvandring till mycket restriktiv politik, frÄn alliansfrihet till Nato-medlemskap. Den andra ytterligheten Àr alltför senfÀrdig anpassning till Àndrade omstÀndigheter. Det har varit tydligt i de successiva försvarsbesluten. Och det Àr enligt min mening uppenbart fallet i frÄga om det finanspolitiska ramverket.
Alltför mÄnga har tagit till sig de politiskt korrekta slutsatserna om vad som Àr ansvarsfull finanspolitik, men för fÄ Àr intresserade av analyserna bakom. Det har skapat en olycklig ovilja till mÄttfulla omprövningar i nya situationer. Det Àr högst osannolikt, men vore vÀlkommet, med en förutsÀttningslös behandling av frÄgan om de finanspolitiska mÄlen nÀr de sÄ smÄningom ska behandlas i riksdagen."
S har gradvis bytt socialdemokrati mot nyliberalism⊠Ăr det för att folk som bara Ă€r ute efter pengar och makt har lyckats arbeta sig upp inom partiet, och nu gör som de vill?